louiisesvensson

Snabbare än jag fick mitt jobb ska jag sluta. Nästa torsdag blir jag uppsagd pga arbetsbrist. Känns surt men ändå, jag passade nog inte så bra för det jobbet. Så ut i arbetslösheten igen då.

Men det var inte detta jag skulle prata om. Imorgon flyttar jag ifrån mitt uppväxthem, jag har packat ner nästan 20 år i kartonger och det känns konstigt. Jag kommer aldrig mer hoppa från 5e trappsteget och tycka det är SKITläskigt. Jag kommer aldrig mer rulla ner för just den trappan. Jag kommer aldrig mer äta frukost i köket samt finmiddag i vardagsrummet. Jag kommer aldrig mer springa fram och tillbaka i den(som jag som liten tyckte)lååånga hallen. Jag kommer aldrig mer bygga en koja i kallförrådet. Jag kommer aldrig mer ligga och grina på mitt rum för att pappa blivit arg pga att jag spillt ut mjölk på golvet(typ). Jag kommer aldrig mer gå ut dom 3 metrarna som det är till brevlådan i morgonrock och vara livrädd för att någon ska se mig. Jag kommer aldrig mer titta ut på skogen och se alla barn som leker och önska att jag var ett av dom.

Det är många minnen jag har härifrån, bra som dåliga. Jag är lite ledsen över att flytta härifrån samtidigt som jag känner att det faktiskt är ett avslutat kapitel. Nu ska vi flytta till ett nytt hus och skaffa nya minnen, även ifall dom inte hinner bli så många innan jag flyttar hemifrån(i hope). När jag tänker på alla minnen jag haft här är det mest minnen från barndomen och det är då jag blir nostalgisk. Därför anser jag som sagt att det faktiskt är ett avslutat kapitel.

jag hittade tyvärr ingen bättre bild just nu. Mina fina kusiner+pojkvän+pappa+farmor på husets baksida

Ja, det här är faktiskt andra gången jag "bloggar" idag!
Jag har fått öroninflammation, det är inte kul. Det dunkar, jag hör min egen röst sviiinhögt när jag pratar, jag hör hur maten åker runt i munnen när jag tuggar, men framförallt det GÖR ont! Jag ringde till vårdcentralen igår o dom sa att jag inte fick komma in bara för att det inte rann någon vätska ur örat, nu låter jag som värsta hypokondrikern, men vafan. Istället sa hon att jag skulle gå till apoteket o köpa någon jävla saltvattennässpray för att min otrivin med menthol kunde tydligen täppa till bihålorna så att man fick öroninflammation(kan ju va bra om det står på förpackningen). Plus sinova, någon medicin som skulle ta bort slem från bihålor. Så vi får väl se hur det går. Sen åkte jag och micke in till stan och åt på ming, FEDT GODT! jag dog lite när jag tog första tuggan av en friterad kycklingbit dränkt i currysås men efter cirka fem tuggor till sa min mage stopp, så jag fick inte äta mer än knappt en portion, det var tråkigt. Idag har jag bara gjort ingenting, ganska skönt faktiskt. Går jag ut så blir jag påminnd om öroninflamationen för när det blåser så låter det nämligen konstigt i mit inflammerade öra(mitt vänstra öra som jag även har mitt headset i på jobbet, hur ska det gå?).

Nu ska jag återgå till att inte ha något liv, som faktiskt är ganska skönt idag. Nästa helg ska jag göra en visit i helsingborg. Det blir niiiice, i hope

Är egentligen inget jättefan av Rihanna. Men tycker bara att den här videon är så fin på något sätt. Jag vet inte varför men den rör mig och väcker känslor hos mig.

IS HAJ FÅTT ETT JOBB!
Som elförsäljare(över telefonen). men det är ändå ett jobb. Det känns jävligt skönt faktiskt! men mitt liv har inte blivit mer meningsfullt för det. är det såhär livet kommer se ut nu i fortsättningen? det vill inte jag. men vi får väl se om det blir bättre. Nu har jag jobbat på releasy i 1 och en halv vecka och det känns väl helt ok, även om det är lite segt ibland.

Ville bara säga det typ

Jag förvarnar er som är trötta på att läsa mina jobbiga-vet-inte-vad-jag-ska-göra-med-mitt-liv-inlägg, för här kommer ett sådant...

Allt jag gör känns redan gjort(typ en miljard ggr om inte mer). Och jag är JÄVLIGT trött på det. Jag känner att det är dags att finna något nytt kall i mitt liv. Jag behöver det om inte annat. Jag är så jävla trött på denna stad som vi så fint kallar linköping. Jag är trött på ågatan. Jag är trött på George's, jag är trött på Steve's, jag är trött på Mokka, jag är trött på Espresso House, jag är trött på Waynes, jag är trött på Chicolata, jag är trött på Café M, jag är trött på Yngves m.fl. Jag orkar inte detta liv längre. Att va uppe till sent på natten och kolla serier/film, att gå upp tidigt på eftermiddagen, äta frukost, kolla serier/film. Detta serier/film kollande fortsätter till tidig kväll då jag äter, sen åker jag in till stan o fikar, sen åker jag hem och kollar på serier/film eller är med någon. Jag-orkar-inte-mer! Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Alla verkar veta på ett ungefär vad dom vill. Jag har ingen jävla aning.

Jag är trött på att jag aldrig tar tag i något. Jag har varit arbetslös i 4 månader och jag orkar inte mer. Jag har sökt jobb(inte som besatt men ändå en hel del jobb, som andra dessutom har fått jättelätt), men itefan får jag något. Jag känner mig så obehövd typ...

Aja, det löser väl sig med tiden som alla säger för att trösta sig själva. Jag tror inte på det men jag vill. "Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig. Allting kommer bli bra till slut om du bara låter allting va." Det är lite så jag känner just nu.

(jag varnade er faktiskt)


(gammal bild från 08 haha)

Va på bio med mickepicke förra söndagen. Då såg vi Midnight in Paris. Detta var en av de bästa filmerna jag någonsin sett. Det va bara det jag ville säga!

idag är det 10 år sen world trade center kraschen. Det är stört vad tiden går. Men mina tankar går till de som inte överlevde denna dag för 10 år sedan.

Men detta var inte vad detta inlägg skulle handla om. Jag, FridaL o Hannah begav oss till stockholm för några veckor sedan. Detta var något vi även gjorde året innan men om jag får säga det själv så blev detta år mer lyckat. Vi bodde i min brors och hans flickväns lägenhet när de var i Turklandet.

Utelivet i sthlm var inget vidare men detta kanske beror på att vi inte visste vart vi skulle gå. Vi slutade iallafall på ett dräggställe där vi skämde ut oss (med flit) eftersom att inga där visste vilka vi var och vi skulle aldrig mer se dem. Så det blev kul ändå.

Annars gick vi på stan och Hannah shoppade som en galning. Vi åt på mysiga ställen. Lagade mat hemma. Gick i gamla stan. Träffade MASSOR kändisar!

Vi såg filip och fredrik när de spelade in breaking news på stan, sen såg vi även filip senare på kvällen på stureplan. Sedan såg vi även Per Lernström, Cecilia Forss(, Paow, Dessie som hannah promt skulle fråga vilket uteställe som va bäst),Mange Makers (som det finns en pinsam historia bakom men den orkar jag inte ta här), Någon som hette Oskar i I taket lyser stjärnorna, Pontus Gårdinger, Nasim Al Fakir(Som tydligen bodde jättenära oss, sedan kom det också fram att Salem också bodde nära. Varför kunde det inte va han som förvirrat cyklade omkring utanför vår port. Då hade jag hoppat på honom!)


Jag, Hannah, filip(stureplan)

Jag, frida(mat i gamla stan)

Nu är typ världens finaste vän påväg ifrån mig. Hon ska neråt mot liiite varmare breddgrader. Hur som helst, jag sa "på återseende" till denna flicka för ungefär 45 min sen. Det var något av det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Denna flicka har kommit att betyda så fruktansvärt mycket för mig den senaste tiden och i sommar så tror jag inte att det har gått en dag utan att vi har träffats. FY FAN vad jag kommer sakna dig malin cederberg! Som sagt så var det väldigt jobbigt att säga hejdå till denna malin, men det är ingenting mot vad jag kommer känna om cirka en vecka. Jag vet att vi kommer träffas och så men det kanske blir max en gång varannan månad. Detta är INGENTING! Jag får försöka leva vidare och klara mig med denna distansvänskap och ringa/skypa typ VARJE JÄVLA DAG!!!
A, men det var väl ungefär vad jag ville komma fram till.
Jag älskar dig malin och du kommer vara en extremt saknad vän. Lycka till med det nya livet.

nej för tusan!
Nu ska jag sluta deppa! sluta tänka för långt fram! jag är faktiskt nöjd med livet just nu, många planer framöver. Det blir skärgården med the fantastic four imorrn till typ onsdag, sen blir det stockholm i helgen med bejbi o bo på hotel osv. Senare blir det gbg med fantastic four, sen sthlm igen med frida + hannah, sen stubbis med bejbi o kanske med fantastic four o kanske med ngra andra. Jag ska fanimig sysselsätta mig o njuta av sommaren.
Jag älskar egentligen livet just nu, det är bara framtiden som jag hatar.
"sluta tänk på framtiden o lev i nuet" säger jag till mig själv och jag ska försöka leva efter det också!

JAG ÄLSKAR LIVET! :)

Det är inte kul att vara ensam. Känna hur ångesten stiger och hur alla ens framtidsplaner bara...inte finns där. Jag har ingen aning, jag brukar skippa att tänka på det. Det hjälper faktiskt. Men så fort jag blir ensam kommer tankarna igen. Det är inte kul att vara ensam men just nu är jag det ändå.

Idag firar jag och micke 1 år. Helt sjukt att det har gått så fort, men samtidigt känns det som vi varit tillsammans i evigheter. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och just nu är det han som håller min ensamhet sällskap.

Jag kan inte fatta att vi äntligen har kommit hit!
Det är snart slut och jag borde njuta av den sista tiden...
Men typ 3 saker kommer ivägen, eller nej 4
först dom 2 "tråkiga" - plugg, arbetslösheten
sen, dom 2 "roliga" (enligt annat folk som inte upplever det)- studenten och BALEN

Jag dör, det är knappt 2 veckor kvar tills vi dansar. helt fucking unbeliveble...vi har fan tränat inför dagen D i ett jävla halvår. ett HALVÅR!!! för en timmas dans, stööört

Jag får ångest, big time, jag dör!!!

aja, det var mitt mål med detta inlägg typ. att få ut min ångest a little bit

Men det finns trots allt en del fina människor som gör att jag inte bokstavligen dör! TACK :)

Jag lovade mig själv igår, runt 14, att inte låta mig själv bli övertalad till att gå ut. Jag har inga pengar, utelivet suger i linköping och säkert fler anledningar. MEN, johanna lyckades göra detta vid ungefär 15-16. Det blev alltså en ganska spontan utgång igår, som typ alla helger sedan jag fyllde18(fan jag börjar bli alkoholist). Utgången blev dock mot all förmodan ganska trevlig. Den hade blivit ännu trevligare med lite pengar, men det är en annan femma.

Hur som helst så var det inte detta jag ville ta upp i detta inlägg. Jag ville berätta om min dagen-efter-känsla, eller något sådant typ.

Dagen efter vill jag mest av allt umgås med hur många människor som helst, alla ska ha varit ute dagen innan, alla ska vara lite småsega och lite bakis. Vad jag vill göra då är att typ beställa pizza eller något och sitta och äta tillsammans och kanske kolla på någon amerikansk dålig film. När vi gjort detta tar vi fram chipspåsARNA och läsken för att sätta på ytterligare en dålig amerikansk film, för att sedan sätta på en till och en till och en till. Tills alla däckar i soffan för att vakna upp dagen efter och sedan gå hem typ.

Ni förstår nog vad jag menar, jag klarar alltså inte av att vara ensam dagen efter. Och jag brukar lyckas hålla mig ifrån att bli det också. Men idag kom dagen jag inte ville skulle komma. Jag är ensam dagen efter! Och det dödar mig långsamt inifrån.

KÖRKORT!
Jag började tro att den där dagen aldrig skulle komma, men igår...då gjorde jag det där förbaskade teoriprovet för andra gången, när jag klickade på rätta och fick se resultatet började jag skaka. Jag fick godkänt! De gröna bokstäverna lyste upp hela skärmen, hela mig, hela dagen. Jag blev så stört glad! ÄNTLIGEN! Efter så mycket om och så mycket men så får jag nu köra bil utan någon grön skylt och utan någon förälder eller handledare. Det känns stört. Igår spenderade jag dagen med att köra bil, lite överallt. Jag inser dock att jag måste antingen skaffa gps/iphone eller ett bättre lokalsinne, jag kan ju fan inte lkpgs gator för 5 öre. Iallafall inte de gator där jag inte spenderar så mycket tid.

Det var en start. Sen tänkte jag berätta om en hemsk händelse som jag var med om i somras. Mest för att jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa om det. Händelsen jag pratar om är TNE...
Det var faktiskt inte alls kul. Att först bli upplockad av polisen, som inte var trevlig alls, och bli ivägkörd till sjukhuset där jag hamnade brevid en (ursäkta uttrycket) alkoholistkärring. Jag tjöt som ett barn och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kände mig så dålig, hur hamnade jag där egentligen? När jag vaknade upp, på plastlakanet i den stenhårda "sängen", hade jag först ingen aning om vart jag var. Sen kollade jag mig omkring och kom på det, så det hade alltså inte varit någon dröm. Jag gick till handfatet och såg mig själv i spegeln, vem är det där? tänkte jag, jag var 18 år och detta var inte ok. Jag letade upp en sjuksköterska som gav mig alla mina grejor (som de låst in under natten) och tog mig därifrån så fort jag kunde. De erbjöd mig inte skjuts eller något, nej jag skulle ta mig ner till bussen klockan 8 på morgonen och va helt körd i huvudet. Tankarna från gårdagen kom när jag vandrade mot bussen, jag hade varit på "konsert" kvällen innan och stukat foten, det kändes och jag haltade i ca 1-2 veckor efter detta, hur det kunde gå så över styr förstår jag fortfarande inte. Sen kom jag ihåg att sjuksköterskan på kvällen sagt att om jag hamnar där en gång till kommer jag få vänta ca 5 år (eller vad det var) för att få ta körkort. Nu var tiden att skärpa till mig tänkte jag. Nej, jag blev inte nykterist efter detta. MEN jag tar det betydligt mer lugnt och dricker inte för att bli dygnrak. Hur som helst, det kanske ser ut som att jag överdriver allt lite, men för mig så var det faktiskt på detta vis och jag har aldrig känt mig så liten, meningslös och dum i hela mitt liv innan. Det var en upplevelse och kanske är det så att man måste uppleva detta någon gång i sitt liv? Trots denna händelse, som inträffade under sommaren, vill jag inget annat än att ha sommar just nu. Det är soligt ute, men ändå svinkallt och träden är helt kala. Kan inte sommaren bara komma nu? snälla?...dessutom vill jag ta bilen och bara åka någonstans men jag kan inte komma på vart....hjälp mig? :) hihi

FAN!!!
Okej, jag har inte varit sådär allvarligt sjuk på ungefär 10 år kanske. Självklart ska jag då bli det två dagar innan mitt teoriprov som jag skulle ha varit klar med vid denna tid egentligen. Jag blev alltså tvungen att avboka 1 st körlektion, 1 st teoriprov (som jag ändå måste betala för) och 1 st uppkörning. FY FAN!
Liksom, hur många gånger i livet tar man körkort? EN JÄVLA GÅNG! och den jävla gången var min kropp tvungen att få någon jävla infektion/influensa eller vad fan det är så att jag knappt kan röra på mig! Det gör ont som fan i magen och jag har ingen aning om vad det är och jag totalvägrar att åka till sjukhuset. Jag har klarat mig undan i 18 år nu, jag ska inte bryta den "friska" traditionen som vi verkar hålla i min familj. Man åker inte till sjukhuset hur dåligt man än mår. Det känns ungefär som att något i magen har svullnat upp och trycker på alla andra organ och att det är därför det gör ont som fan när jag rör på mig. Detta plus 40 graders feber som pricken över i och jag mår som en prinsessa! NOOT!
Jag har inte träffat micke sen i lördagsmorse, jag vet det är inte sååå längesen men det känns som hundra år sedan. Fast å andra sidan har jag inte träffat någon annan än min käre mamsi, som har varit hemma hela helgen och tagit hand om mig, på 3 dagar. Jag känner mig isolerad och meningslös.
Hoppas detta går över snart så att jag kan gå på balkickoffen på fredag och första balträningen på söndag. Dessutom måste jag hinna plugga till teoriprovet som jag ska ha nästa vecka någon gång, förmodligen samma tid. OCH övningsköra som ett as så jag inte glömmer bort något.
Känslan man har när man är sjuk är liksom en ynklig känsla, man lever som i en bubbla, man ser hur alla andra lever sina liv och skrattar och har kul medan man själv inte har något liv alls.
Nej, va fan nu ska jag sluta babbla om min "sjukdom" och leva vidare i mitt meningsfulla liv.....

pa pa power

meningen med livet är att sitta en lördag respektive söndag och skriva en text om meningen med livet.

Varför hamnar jag alltid i denna situation? Jo för att jag sätter mig själv i den...Ja, det är klart som fan att detta handlar om skolan. Jag får ångest bara jag tänker på det. Sitter och försöker skriva en religionsartikel, men stannar upp då jag kommer på att jag inte har någon aning om vad jag egentligen skriver. Jag måste ha suttit i en bubbla de senaste lektionerna...Aja, annars då? joorå. Jag får ångest av väldigt mycket just nu, det är skola, det är körkort(som jag aldrig kommer bli klar med!), och sen är det bal(ska jag dansa eller inte?, jag känner redan nu hur jobbigt det kommer bli, men samtidigt en kul erfarenhet...)

Denna vecka ska jag inte hälla i mig någon alkohol över huvud taget! Det har gått bra so far, men jag känner att mitt liv liksom sipprar ut i det tomma intet! Jag tycker inte om det här, att sitta och tänka på vem man egentligen är, vem jag ska bli, vad jag har att göra, och allt som hör därtill. Det är därför jag försöker hålla mig sysselsatt 24/7, men ibland så misslyckas man, eller inte misslyckas, men idag ska jag ju egentligen sitta och skriva den där skiten, men när jag inte gör det och när jag gör det så kör hjärnan igång, min hjärna ger mig panik och ångest.

Vi beställde studentmössor för ett tag sen, kan jag inte bara få bli en robot i några månader?. När jag kommer tillbaka vill jag ha ett körkort i handen, jag vill ha balklänningen på mig, jag vill kunna alla danser till balen och jag vill tänka på min studentmössa som ligger där hemma som väntar på att bli använd, vilket den ska om bara några dagar. VARFÖR ÄR DET INTE SÅ!?!?


Min KÄÄRAAA KLASS!!! (inte!...!!!) jag nr. 6 nedersta raden fr.v.

Jag vill bara slippa göra allt jag måste just nu!

Holly came from Miami, F-L-A
Hitchhiked her way across the U-S-A
Plucked her eyebrows on the way
Shaved her legs and then he was a she
She says hey babe, take a walk on the wild side
Said hey honey, take a walk on the wild side

There's a ghost on the horizon 
 When I go to bed 
 How can I fall asleep at night 
 How will I rest my head

lite pics från i somras...